Vittfarnas vikingaby blev på onsdagen skådeplats för en rättegång. Åklagaren menar att vikingarna skadat upplevelsevärdet genom att bygga stugor i anslutning till gravfältet och potentiellt förstört fornlämningar genom schaktning. Försvaret hävdar motsatsen och att åtalets varje punkt bygger på falska uppgifter. För att pröva saken reste tingsrätten ut till gravfältet.

– Jag uppskattar att de visar oss den respekten att de kommer ut hit för att se hur det verkligen ser ut, säger Oddvar Lönnerkrantz.

På onsdagsförmiddagen lade åklagaren och försvaret fram sina sakframställningar inför Hässleholms tingsrätt. Åklagare Jonas Andersson gör gällande att Oddvar Lönnerkrantz och Maral Otetileu gjort sig skyldiga till grovt fornminnesbrott.

Han förlitar sig på de uppgifter som inlämnats av länsstyrelsens arkeolog och kommunens bygglovshandläggare som båda kallats till förhör torsdag.  Enligt dem har vikingarna på otillbörligt sätt framfört motorfordon på gravfältet, såväl som stört gravfältet med markarbetningar och schaktningar.

– Enligt länsstyrelsens bedömning är sannolikheten mycket stor att under mark dolda fornlämningar av liknande typ och karaktär kan ha skadats och tagits bort vid de nu utförda schaktningarna, läser Jonas Andersson.

Gravfältets skönhet har enligt åklagaren också störts av de timmerstugor som vikingarna placerat nära tomtgränsen.

– Det har inkräktat på det visuella intrycket.

Han gör också stor sak av att man inte rådgjort med länsstyrelsen, och att man fortsatt utbyggnaden trots förbud från kommunen.

På ett antal punkter blir det dock otydligt vilka påståenden som är uppgiftslämnarnas, och vilka som är åklagarens yrkanden.

– Jag hävdar samma, säger han.

Åtminstone fyra gånger har målets åklagare bytts ut sedan åtal väcktes. Jonas Andersson tillträdde så sent som för någon vecka sedan. Det görs aldrig helt klart vilken av flera liknande formuleringar av yrkandet som görs gällande.

Irrelevanta resonemang

Försvaret påpekar att många av de uppgifter och omständigheter som tas upp av åklagaren inte är relevanta för målet. Exempelvis att man trots vissa kontakter inte haft samråd med länsstyrelsen.

– Av lagen framgår att det ej är tvingande, bara en rekommendation. Det är bara om man hittar ett fornminne och ej rådgör som det är straffbart, förklarar Sanna Herrlin, Oddvar Lönnerkrantz försvarare.

Inte heller är det viktigt hur fint det är på gravfältet.

– Frågan gäller ju inte hur fint gravfältet är, utan vad det är för förfärligt man gjort mot det!  säger hon till Frilagt.

Det som däremot är relevant är om åklagaren kan visa att det rör sig om grovt fornminnesbrott. Det är en förutsättning för dom, eftersom preskriptionstiden för fornminnesbrott av normalgraden redan passerat. Uppsåt krävs för att det skall bli aktuellt. Det saknas enligt försvaret.

– Oddvar är hängiven asatron. Han är en av få som faktiskt känner den vördnad för gravfältet som det förtjänar. Han skulle inte drömma om att skada gravfältet eller det omgivande området, säger Sanna Herrlin i rätten.

– Oddvar menar snarare att vikingabyn förhöjer upplevelsen och smälter in i miljön, säger hon.

– Han uppskattar fastigheten oerhört mycket och har god relation till byarådet som uppskattar vad han gjort.

Det räcker dock inte att åklagaren kan påvisa uppsåt, det måste ha skett en mer påtaglig förstörelse för att brottet skall betecknas som grovt.

Inga fornlämningar kan ha skadats

Den arkeologiska bedömningen är också felaktig, enligt försvaret.

– 2017 gjordes en arkeologisk undersökning av angränsande fastigheter, som ej hittade något av arkeologiskt intresse, säger Sanna Herrlin.

Hon och hennes klient kan också hänvisa till flera äldre arkeologiska bedömningar som står i strid med den som framförs av åklagaren.

Oddvar själv är bergsäker på att inga fornminnen skadats.

– 100 000 procent, säger han till Frilagt.

– Vi har utgrävningsrapporten, och så har vi konsulterat med ett flertal arkeologer, säger han.

Anklagelserna och förbuden, som han inte respekterat, har aldrig varit mer än ”pajkastning” och ett utfall av avundsjuka.

– Sedan har vi har ju våra famösa ljudinspelningar där Hanna Nilsson [kommunstyrelsens ordförande] säger att kommunen ljugit i mark- och miljödomstolen.  Där har vi det svart på vitt att det bara är falska anklagelser.

Försvaret menar att alla påståenden om att de skulle ha framfört fordon på otillbörligt sätt eller ha schaktat på fastigheten är felaktiga. Tvärtom har de noga valt sina metoder just för att minimera inverkan på marken.

Anklagelserna prövas i verkligheten

Försvaret försöker visa att åtskilligt av det som åklagaren tillskriver Oddvar och Maral skulle ha utförts av andra aktörer.

Parkeringsplatsens nuvarande dimensioner går tillbaka till när 23:an anlades på 50-talet. De har endast ytterligare bearbetat ytan.

De hjulspår på gravfältet som enligt åklagaren lämnats av vikingarnas maskiner och som skadat gravfältet har enligt försvaret uppstått när de framfört sina mindre fordon på en befintlig markväg.

– Det är en väg som funnits i sisådär 40 år, förmodligen längre, förklarar Sanna Herrlin i rätten.

Hela rätten, i sällskap av journalister, poliser och andra intresserade beger sig ut till vikingabyn för att kontrollera om åklagarens uppgifter stämmer med verkligheten.

Både domare Karin Månsson och nämndemännen lyssnar uppmärksamt och nickar med när Oddvar Lönnerkranz berättar och bekräftar det hans försvarare redan utlagt i rätten.

Enligt åklagaren har vikingarna utfört schaktning på en plats där man vid tidigare ägares schaktning påträffat en trindyxa, och sedan använt stenen för att förhindra erosion i backen.

– Rotvältor som uppstod vid en storm har dragits upp och marken jämnats ut, säger Sanna Herrlin.

– Stenar härrör inte från schaktning utan har ditförts av Oddvar.

Enligt åklagarna har vikingarna också schaktat för att kunna installera en badtunna. Men det stämmer inte enligt försvaret. Det rör sig om en svacka som uppstod på femtiotalet i samband med att material hämtades till vägarbete.

På kartorna i förundersökningsprotokollet ser det ut som att stugorna befinner sig på gravfältsområdet, något som bevisligen inte stämmer överens med verkligheten.

Stugornas placering närmare tomtgränsen var tillfällig, och de har sedermera flyttats till sin tilltänkta plats i backen.

Åklagarens och länsstyrelsens bedömning att upplevelsen av gravfältet försämrats kan inte enkelt motbevisas av försvaret. Det står upp till rätten att utvärdera den.

– Upplevelsevärdet är en subjektiv bedömning där länsstyrelsen ej har tolkningsföreträde, säger Sanna Herrlin.

Bestrider företagsbot

Fastigheten ägs av Maral Otetileu, och arbetet är utfört av Oddvar Lönnerkrantz. Åklagaren yrkar på 75 000 kronor vardera i företagsbot.

– Oddvar är inte näringsidkare och driver ej näringsverksamhet, och i vilket fall är beloppet för högt, säger Sanna Herrlin.

Marals försvarare menar att hon inte är inblandad och saknar uppsåt.

– Hon saknar personligen delaktighet och inflytande över det arbete som utförts på fastigheten, säger Sven Severin.

Förhör och slutpläderingar sker torsdag.

Jonathan Önell