KRÖNIKA. ”Vi får de makthavare vi förtjänar”. Känner du igen påståendet? Håller du med? Själv blir jag snarare provocerad av det. Vill du veta varför?
Det som irriterar mig med den tesen är att den gör dig och mig ansvariga för politiska beslut. Detta trots att vi kan ogilla dem, eller rentav ha en motsatt uppfattning.
Min åsikt är att vi snarare förtjänar de bästa makthavarna som går att få tag på, när de nu fattar beslut vi måste rätta oss efter. Det är ett demokratiskt privilegium att vi får vara missnöjda med både politiker och myndigheter. Ja, vi har rätt att vara det. Därmed inte sagt att vi kan trotsa besluten. Lagar och förordningar ska alla medborgare följa, och i synnerhet makthavarna själva.
Hässleholms kommun framstår inte som ett föredöme i lagefterlevnad. Inte minst när det gäller bygglovsärenden och fastighetsaffärer finns det anledning att vara kritisk. Det händer visserligen att lagarna används. Då sätter man tydliga gränser för gemene man. Samtidigt är företrädare för kommunen i nästa ögonblick beredda att tänja lagarna till det yttersta eller till och med överskrida dem. Mitt intryck är att det då handlar om att gynna inflytelserika personer och kapitalstarka intressen. Hässleholms kommun har vid flera tillfällen tillrättavisats för direkta övertramp, både av länsstyrelsen och andra rättsvårdande myndigheter.
Frilagt har bland annat skrivit om det planerade köpet av den före detta postterminalen, till ett överpris som inte var inom lagens ram. Samt bygglovet för en skyskrapa i centrala stan som upphävts fyra gånger för att det trotsade gällande detaljplan. Gör inte mig och andra medborgare medansvariga för godtyckliga beslut av det slaget.
Att driva tesen – vi får de makthavare vi förtjänar – framstår ännu mer absurt om vi vänder blickarna mot exempelvis Ryssland. Skulle inte det ryska folket förtjäna en bättre ledare än Putin? Han som skickar ut hundratusentals unga män till masslakt i ett vansinnigt krig – samtidigt som han fängslar oppositionella, eller förgiftar dem.
På papperet är Putin en folkvald president, men det går inte att avsätta honom i fria, demokratiska val. Han klamrar sig fast vid maktens ring likt Gollum i Sagan om ringen.
I Västvärlden verkar det som att de politiska partierna alltför ofta frestas lyfta företrädare vars främsta egenskap är att de är duktiga på att marknadsföra sig själva, så att partiet kan åka snålskjuts på deras popularitet. Dessa politiska influencers går igenom tv-rutan, men de är kanske inte alls lämpade för maktutövning.
Donald Trump är i mitt tycke ett sådant avskräckande exempel. Det borde väl de flesta av oss kunna vara överens om, oavsett vad vi tycker om den politik han för. Jag begriper inte varför hans parti, och hans anhängare inte ser vilken gökunge de släppt in i boet. Författaren som på Donald Trumps uppdrag skönmålade honom i en bok ångrade sig djupt: ”Jag har satt läppstift på en gris”.
Även i Sverige ser jag dessa tendenser till en politisk teater, där det gäller att synas så mycket som möjligt i tv och vara skarp i formuleringarna, snarare än att komma med sakliga och nyanserade argument. Jag är inte ett dyft imponerad av pratmakare som tycks tro att det räcker att med en självbelåten min plocka billiga poäng i debatterna.
Om vi väljare närmar oss politiken på detta ytliga plan riskerar vi att köpa grisen i säcken – med tillhörande läppstift – när vi går till valurnorna nästa gång. För egen del vill jag akta mig noga så jag inte låter mig luras av några politiska smilfinkar.
Jag vill påstå att jag varit idealist i hela mitt liv. Inte minst när det gäller att slå vakt om demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Samtidigt finns det så mycket roligt att göra i livet som jag hellre skulle vilja göra, än att skriva satiriska texter om hur det går till i Hässleholm, eller springa runt med kameran på fullmäktige för Frilagts räkning. Tillspetsat uttryckt: Det är ett demokratins straffarbete jag ägnar mig åt. Men jag gör det för att det behövs.
Ditt ekonomiska bidrag till Frilagt behövs också om vi ska kunna fortsätta syna kommunen i sömmarna. Många läser – men det är än så länge bara en minoritet som frivilligt betalar sin prenumeration.
Det jag ville komma fram till är att demokratin kräver medborgare som försöker hänga med i vad som händer. Vi måste våga utvärdera vad makthavarna gör. I synnerhet det som beslutsfattarna inte vill ska komma fram. Hur ska vi annars kunna fatta beslut om var vi ska lägga vår röst i nästa demokratiska val? Smiter vi från hemläxan riskerar vi ge dem rätt som säger: ”Vi får de makthavare vi förtjänar.”
Urban Önell
