På måndagen dömdes Ismail Darragi, tidigare ordförande för Islamiska kulturcentret i Hässleholm, för grov kvinnofridskränkning mot sin hustru och grov fridskränkning mot fyra av sina barn. Familjen levde i ständig skräck under familjefadern som utsatte dem för frihetsberövande, hotelser och misshandel – allt i hederns namn. Hässleholms tingsrätt bedömer brotten som så allvarliga att högsta möjliga straff skall utmätas, åtta års fängelse. Skadestånd om totalt 578 000 utgår till målsägande. Övergreppen ledde till fysiska skador och psykologiska problem som kommer att ta många år att bearbeta. Sedan barnen vågat slå larm och dragit familjens överhuvud inför rätta riskerar de också att släkten hämnas, och det är oklart om de kommer att kunna bo kvar i Sverige.

– Jag ser att du skyddar dina systrar. Varför är du inte på min sida? Bäst att du dör som de. Jag kanske skall börja med dig.

– Ni måste lyda mig annars tar jag er till Irak och gifter bort er.

– Jag bevakar dig var du än går.

– Går du ut dödar jag dig.

– Ni får inte skada min heder. Jag är inte den som förlåter.

– Din hora, jag skall döda dig.

– Skära din kropp i bitar, lägga i en sopsäck och slänga den. Ingen kommer sakna dig!

Citaten tillskrivs Ismail Darragi av hans egna familjemedlemmar. Tingsrätten bedömer deras berättelser som samstämmiga men inte likformiga och därmed trovärdiga.

Pappans ord och handlingar har enligt domen syftat till att allvarligt kränka deras personliga integritet, och lett till att de tappat sin självkänsla.

– Vi har alltid känt att vi inte betyder någonting för honom. Vi är bara tjejer, och tjejer betyder ingenting i hans värld, säger äldsta dottern.

Tog offentlig ställning mot extremism

Han har tidigare tagit offentlig ställning mot extremism och talat för jämlikhet och för öppenhet mot det svenska samhället. Han startade Islamiska kulturcentret i protest mot en extremistisk imam som predikade hat och dömdes för mordförsök på en shiamuslimsk man.

– Vi kom hit för att bygga upp ett nytt liv, tillsammans med er [svenskar], i frid och frihet. Men samma onda krafter som fanns i vårt hemland finns också här. Vi måste stoppa dessa krafter, sa han i ett tal på Stortorget i Hässleholm efter branden i moskén 2018.

En del Frilagt pratar med har haft svårt att tro att han skulle vara kapabel till detta han nu dömts för. De har talat varmt om hans givmildhet och de sunda värderingar han gett uttryck för.

– Deras pappa var vad jag märkte jättesnäll, säger också en grannpojke som vittnade om hur han vid tre tillfällen sett pappan måtta slag mot sin familj.

– Han ger sin son allt han ber om, de är alltid glada, mycket bra relation, säger en moskébesökare som känt den tilltalade i tio år. Hur exakt det förhåller sig med frun och döttrarna känner han inte till, det vore opassande att förhöra sig om deras privatliv, men han tror inte på anklagelserna.

Den 13-årige sonen har Frilagt träffat i moskén vid flera tillfällen. Han verkade väluppfostrad och bad med vacker röst. Fadern strålade av stolthet och kärlek till sin son. Andra besökare verkade rörda av deras fina relation.

Enligt sonen själv var detta bara en fasad.

– Vi satt i bilen, stack till moskén. Innan hotade han mig och sa ”Du får inte säga något om att jag inte beter mig med dig som du vill. Du kommer föra skam till hela familjen och jag kommer döda dig om du inte lyssnar på mig”, säger sonen i förhör.

Vid något tillfälle undgick han misshandel tack vare att männen från moskén dök upp.

– När de är där är han ju som en ängel, säger sonen.

– Ser de att han ska slå mig så kommer de säga till en imam.

I rättssalen visar Ismail Darragi ett annat ansikte än vad Frilagt tidigare fått se.

Hans sneda och ansträngda leende framstod tidigare som plågat men sympatiskt. Intrycket blir ett annat när hans ansiktsuttryck förblir oförändrat trots att hans egen familj vittnar om ofrihet, misshandel, dödshot och våldtäkt.

Han sitter där med ett leende på läpparna, synbarligen totalt oberörd.

Han och äldsta dottern har tidigare uppmärksammats i svenska medier och deras berättelser har berört många. Vännerna kallar honom Abu Ishaq – far till Isak – efter en av de fyra söner som förolyckades i vad som beskrivits som en amerikansk missilattack. Det enda då födda barn som överlevde var dottern, som brännskadades svårt.

– Jag förlorade allt; både mina barn och mitt land, sa han till Frilagt 2017.

Nu ifrågasätts delar av berättelsen. Äldsta dottern menar att hon inte alls blev handikappad av sina skador, och att det inte var någon amerikansk klusterbomb utan i själva verket en gammal bomb som Ismail och hans bröder hittat och oansvarigt förvarade i bostaden.

Ismail Darragi har gett sin version av förloppet många gånger. I rättssalen inleder han i linje med klassisk arabisk retorik med lovord för domstolen och lagmannen, för att sedan återberätta förloppet med inlevelse och stor detaljrikedom. Rösten brister på de rätta ställena, men det klingar falskt. Skildringen av hur den amerikanske generalen ber om ursäkt för sin nation och erbjuder en ersättning om en miljon dollar, något som den fromme fadern givetvis avböjer, platsar som citat i ett journalistiskt reportage, men framstår som både ovidkommande och vidlyftigt i en rättssal. Det blir såpopera.

Det imponerar inte heller på lagmannen, som avbryter skådespelet och ber honom att hålla sig till saken.

Ismail Darragis persona framstår nu som falsk.

Förakt mot svenska samhället

Han har för Frilagt tidigare berättat om sin tacksamhet inför och sitt förtroende för det svenska samhället. Källor uppger också att han ofta förmanade moskébesökarna att respektera Sveriges lagar och ge tillbaka till samhället.

– Sverige har bra människor, och bra kultur; här har jag aldrig känt mig som en främling, sa han till Frilagt 2017.

Nu avslöjar hans familj hur han i själva verket föraktar Sveriges institutioner och värderingar.

Familjen uppger att han tvingade äldsta dottern att spela handikappad så att föräldrarna skulle kunna få anställning som hennes assistenter. Eftersom hon var frisk innebar anställningen inte något arbete. Modern visste under många år inte ens att hon hade jobb och uppbar lön. Hennes namnteckning förfalskade han.

Äldsta dottern uppskattar att han på det sättet bedrog svenska folkets på minst 50 000 kronor i månaden under närmare nio års tid.

När hans 16-åriga dotter säger att hon inte vill lämna oriktiga uppgifter till polisen om systerns tillstånd blir han vansinnig.

– Tvi för dig och till och med för lagen och för polisen!, skriker han i en ljudinspelning.

Kvinnosynen var också en annan än vad han ville ge sken av. Han skakade hand med kvinnliga journalister, då det var taktiskt nödvändigt, men i skolan vägrade han. En i personalen berättar i förhör att hon fick intryck av att han inte tyckte att kvinnor hade något värde. Han ville helst inte ens titta på dem. Svenska kvinnor i gemen betraktade han som horor.

– Vilken hora, hon borde dödas, lär han enligt den 16-åriga dottern ibland ha sagt om kvinnor som gick utan slöja.

Tjejerna var ledsna att de tvingades bära slöja och heltäckande kläder, och kände sig fula.

– Jag har märkt att ni pratar mycket om det. Ni har blivit förgiftade att bli horor.

Giftet var det svenska samhället, botemedlet att flytta tillbaka till Irak, något han ibland hotade familjen med.

Heder och skam

Att bli en hora handlar i detta sammanhang inte alls om att bli prostituerad, eller ens att ge sken av det. Inte heller handlar det nödvändigtvis om att bli någon som begår hor, det vill säga utomäktenskapligt sex, en brottsrubricering i islamisk lag såväl som i Sverige in på tidigt 1900-tal. Snarare handlar det om att bli en självständig kvinna som inte underkastar sig sina manliga förmyndare och som gör sina egna val. I en hederskultur betraktas sådana kvinnor som horor.

I samhällen där hederskulturen frodas är de offentliga institutionerna svaga, och klanen är både försäkringskassa, bank och rättsväsende. Familjens anseende är avgörande för om männen ska betraktas som pålitliga. Så snart någon av klanens kvinnor visar sig kunna röra sig fritt utan manligt förkläde är de inga riktiga män, och deras ord inget värt. Ansvaret att bevaka och bevara hedern faller på familjefadern, och i förlängningen sönerna.

– Ni får inte berätta om hemmet för andra, speciellt inte för polisen. Ni borde vägrat att svara. Ni skall svara att ni inte är ansvariga för familjen, det är jag som är ansvarig, säger Ismail Darragi argt till sin 16-åriga dotter i en ljudinspelning.

– Det är inte din lag och det är inte din polis.

Enligt hedersideologin är det mannen som är familjens lag och polis. Målsägandebiträdet menar att han vigde sitt liv åt att se till att hans regler efterföljdes.

– Hans mål, uppgift med livet, var att bevara sin heder, och hans heder var vi, berättar äldsta dottern.

Sin heder garanterar han genom att se till att ”hans” kvinnors rörelser kontrolleras. Det får inte föreligga några som helst tvivel om att de döttrar han gifter bort är oskulder, annars hamnar han direkt i vanära. Därför kan man säga att kvinnan är bärare av männens heder, trots att hon själv inte kan besitta eller föra med sig heder, utan endast skam.

– Nu har jag gjort det värsta man kan göra i den här hedersvärlden, ingen kontrollerar längre mina rörelser, jag kan ligga med vem jag vill. Jag är 100 procent säker, att om någon i släkten får tag i mig blir det inget snack, jag blir dödad direkt. Det är enda sättet att rena deras heder, säger äldsta dottern.

Efterhand som hon lägger fram sin förklaring av hedersideologin nickar Ismail till tolken, synbarligen instämmande. Det sneda leendet har han fortfarande på läpparna.

Den stora skillnaden mellan hedersvåld och annat våld i nära relationer är att våldsutövaren inte agerar som individ, utan i kollektivets namn och intresse. De målsägande är övertygade om att släktingar kan vara beredda att döda dem i familjefaderns ställe. De uppger att släkten gjort det i andra fall, och att det är vanligt i Irak.

Mycket tyder på att så kan vara fallet. En av döttrarna säger att hon hört telefonsamtal där deras farbror erbjöd sig att döda äldsta dottern i faderns ställe. Enligt den 13-årige sonen uppmuntrade farbrodern fadern att slå honom, och gjorde det gärna själv också, ibland helt oprovocerat. Enligt familjen blev fadern alltid värre, mer våldsam och mer kontrollerande när han kom tillbaka efter att ha besökt släkten. Värst blev den sista perioden. Tidsmässigt sammanfaller det med ett misslyckat försök att gifta bort äldsta dottern, och att släkten på olika sätt börjat sätta press på familjen.

Släktingens vittnesmål avfärdas

Försvaret kallar bara ett vittne. Han är systerson till Ismail Darragi. Dessutom är hans fru brorsdotter till honom, och Darragis äldsta dotter förlovad med hennes bror, sin kusin. När Darragi rest ner till Irak har han lovat att även hitta ”fina kusiner” till sina andra döttrar. Familjen är jordbrukarklan av det slag som i många generationer praktiserat kusinäktenskap för att garantera att såväl åkermarken som klanmedlemmarnas lojalitet skall förbli odelad. Det är i dessa miljöer som hederskulturen och dess ideologi uppstod och är som starkast.

Oavsett dessa många förbindelser ingår inte vittnet i det svenska närståendebegreppet, eftersom han inte tillhör den omedelbara kärnfamiljen. Synen på familj är en helt annan på den irakiska landsbygden. 

– Vi är en och samma familj, säger vittnet.

Trots detta vittnar mannen under ed, som om han vore vilket vittne som helst, inte någon som betraktar sig som en del av samma familj, och försvarare av samma heder.

De många vittnen som kallades av åklagaren för att styrka familjens kringskurna liv var mycket återhållsamma i sina berättelser. Till skillnad från dem är systersonen beredd att dra slutledningar och plädera för den tilltalades sak.

– Alla anklagelser är påhittade och konstruerade, säger han.

Han har aldrig sett tecken på att äldsta dottern inte varit handikappad, eller på misshandel, tvång eller strikta regler. Tvärtom är Ismail Darragi en ”exemplarisk far”, och makarna älskar varandra och har ett fint förhållande. För första gången under rättegången rörs den tilltalade till tårar.

Vissa av vittnets uppgifter stämmer dåligt med vad både målsägande och tilltalade tidigare sagt. Han varnas att han kan komma att dömas för mened om han vittnar falskt. I slutändan leder detta till att tingsrätten avfärdar hela hans vittnesmål.

Det föreligger också andra skillnader i synsätt och utgångspunkter mellan vittnet och det svenska rättssamhället. Vittnet vill mena att den äldsta dottern var bortskämd, och i konflikt med fadern om hans pengar.

– Hon hade tillgång till kontot, kunde köpa precis vad hon ville, säger han.

– Hur vet du det?

– Hon hade kort, svarar han förvirrat.

– Vems var kortet?

Att en 24-årig kvinna kunde förfoga över sina tillgångar med eget kontokort var långt bortom vittnets förståelsehorisont, islamisk egendomsrätt till trots. Enligt den hedersideologi som är rådande i hemmiljön kan hon aldrig bli myndig eller friställas från manligt förmyndarskap. Hon står under sin far tills hon gifter sig, varefter hon övergår till sin make. Blir hon änka, eller får skilsmässa, om sådan kan accepteras, återgår hon till fadern.

– Min pappa har varit en stor förebild för honom. När pappa var iväg var det han som övervakade oss, säger äldsta dottern.

Sina systrars fångvaktare

Enligt hedersideologin skall pojkarna uppfostras att ständigt övervaka sina systrars rörelser och förehavanden. Det vardagliga hederslivet består i att kvinnorna följer reglerna, och männen ser till att de efterföljs.

Ismail Darragi själv satt ofta utanför flickornas skola i sin bil. Ibland gick han fram och tittade in genom fönstren.

Ett vittne upplevde att den 13-årige sonen var pappans spion inne i skolan. Hon berättar att han förhörde sig om var storasystrarna befann sig och särskilt var de höll hus när det var idrottslektioner. På dem var de förbjudna att delta.

Problemet var bara att sonen egentligen inte ville göra detta. Återkommande i litteraturen om hederskultur är att just detta, oviljan att bevaka, är en av få anledningar till att även pojkar kan dra skam över familjen och utsättas för hedersvåld. Om hederslivets kontrollinstans brister riskerar det att framstå som att familjen inte värdesätter sin heder.

– Pappa slog mig i uppfostran, för att när han dör ska jag bli den som styr över alla mina systrar, berättar 13-åringen.

Sonen misshandlades först när fadern insåg att han inte skulle följa i hans fotspår. Hedersvåldet och hedersmorden är egentligen ett svaghetstecken. Dessa åtgärder tas inte till förrän någon vägrar leva hederslivet, något som är jämförelsevis sällsynt.

Att uppskatta hederslivets omfattning är mycket svårt. Enligt ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja (2009) har 70 000 svenska ungdomar i åldern 16-25 år begränsad möjlighet att själva välja partner, och 8 500 riskerar att giftas bort mot sin vilja. Antalet hedersmord uppskattas av Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime till fem per år.

Vågar inte söka hjälp

Trots att samhället vill hjälpa hedersideologins offer är det många som inte vågar söka hjälp. När 13-årige sonen ville ringa polisen tog systrarna hans mobil. En anledning är rädsla för repressalier, en annan indoktrinering i hedersideologin, en tredje den kuvning av individualiteten som det strikta hederslivet medför. Det senare kan i förlängningen göra det helt otänkbart att göra uppror mot eller frigöra sig från familjen. 

– Han sa nej till allt: idrott, musik, bild, andra aktiviteter. Jag satt alltid i fönstret och tittade ut. De andra barnen sa att jag var född tråkig. Jag låtsades att jag älskade att läsa, berättar äldsta dottern.

– Jag kände mig som att jag inte är den jag är på grund av att jag inte fick göra någonting, berättar den 16-åriga dottern.

I hederslivet blir underkastelse och lydnad till identitet för individen. Även om man skulle försöka göra uppror gör den kringskurna tillvaron att man är för beroende av kollektivet för att klara sig själv.

– Jag har bott i Hässleholm i mer än elva år och jag går vilse ifall jag går till centralen. Ja, jag gick vilse. Jag visste inte ens var biblioteket låg, berättar den 16-åriga dottern.

“Leila”, författare till självbiografin Bortgift mot sin vilja, berättar att trots att hon aldrig gick med i sin mammas “manskult” och var upprorisk under hela sin uppväxt kände hon sig ändå ständigt tvungen att återvända till förtrycket, “som en fluga fångad i en glasburk”, oförmögen att fly och omfamna friheten. 

– Jag förstod aldrig hur mycket mina föräldrar förbarnsligade mig. Det var deras sätt att avskärma mig från yttervärlden, göra mig oförmögen att existera annat än i deras händer, skriver Leila.

Flera av barnen Daraggi berättar hur de älskade och “avgudade” sin pappa och betraktade honom som en hjälte. De hade svårt att acceptera eller förstå att det förtryck och den misshandel de fick utstå var verklig.

Den trettonårige pojken såg länge fadern som sin stora förebild, och skrattade med när systrarna blev misshandlade. Nu skäms han och ångrar sig. Enligt socialtjänsten är han idag kanske den i familjen som mår sämst psykiskt.

För äldsta systern kretsade livet i så stor utsträckning kring pappan att hon först i vuxen ålder kunde göra upp med sin falska idealbild av honom.

Fick inte ha vänner

Salafister och andra extremister anser ofta att man inte skall göra sig vänner bland ickemuslimer. Ismail Darragi gick så långt i sin strävan att isolera barnen och bevara sitt dubbelliv gentemot församlingsmedlemmarna att han inte tillät sina döttrar att ha vänner som han inte godkänt ens bland tjejer av samma kulturbakgrund. På så sätt kunde han bättre kontrollera döttrarnas föreställningsvärld.

– Han fick mig att tro att det var förbjudet i religionen att prata med killar. Och jag har aldrig fått ha några vänner som har samma religion, så jag hade ingen aning, berättar den 16-åriga dottern.

– När jag var 14 så pratade jag med nån tjej, och det kom upp, för hon sa “Är du helt dum eller? Så klart får du prata med killar. Det är bara det att du inte får ligga med någon innan du gifter dig. Men annars så får du vara vän och så. Det chockade mig.

Hedern står över islam

Relationen mellan islam och hedersideologin är komplicerad. Statistiskt sett finns en korrelation mellan strikt religiositet och hedersideologi, men beroende på sammanhang och tolkning kan de både vara lierade och i opposition med varandra. I fallet Ismail Darragi är det tydligt att hedern står högre än islam, och att den tolkning av islam han förespråkar är något han efterlever bara så länge den inte står i konflikt med hedern.

Den 16-åriga dottern berättar i förhör att hon gick till honom och berättade att hon ville ta av sig slöjan, något som ledde till misshandel.

– Du sa att jag kunde ha den en stund, att man får välja. Du får inte tvinga på mig den. För det har han alltid sagt.

– Då började han bara skrika mer och sa “vem är du att säga vad som får göras och inte göras? Du är min dotter, jag kan göra vad jag vill.” 

Mamman säger i förhör att hon fick ett arv efter sina föräldrar som bestod av guld och smycken. Enligt islamisk lag var guldet hennes, och hennes man lämnas ingen arvedel. Det bör han givetvis veta, men ändå berättar hon att han struntade i det och lade beslag på alltihop.

Varken anklagelserna om ekonomisk brottslighet eller våldtäkt prövades i åtalet. Åklagaren yrkade i stämningsansökan att vissa fall av misshandel skulle bedömas som grova. Inget enskilt fall av misshandel hade dock enligt tingsrätten tillräckligt underlag för att kunna bedömas som grovt. Kvinnofridskränkningen och de fyra fallen av fridskränkning bedöms dock vart och ett som tillräckligt allvarliga för det högsta straffvärdet om sex års fängelse. Sammantaget blir det utmätta straffet åtta år, det hårdast möjliga för dessa brott.

När Frilagt når försvarsadvokat Niclas Larsson under måndagseftermiddagen har han varken läst domen eller varit i kontakt med sin klient och kan inte svara på om de kommer att överklaga. Ismail Daraggi nekar till alla brott och hävdar att familjens berättelser är påhittade.

Jonathan Önell

Läs mer:
2017-04-14 Muslimer i Hässleholm bekämpar extremism

2017-04-14 Svårt för moské med vision om öppenhet

2018-05-19 Våldsam brand totalförstörde moské2

2018-05-25 Talare stod i kö på manifestation efter moskébranden2

2020-01-15 Moskéledare inför rätta för terror mot sin familj

2020-01-29 Åklagaren vill ha långt straff för hedersvåld mot familj

Bibliografi:
Delaney, Carol, “Seeds of Honour, Fields of Shame”, i Gilmore, David D. (red.), Honor and shame and the unity of the Mediterranean, American Anthropological Association, Washington, D.C., 1987.

Frykman, Jonas, Horan i bondesamhället, Carlsson, Stockholm, 1993.

Grutzky, Eduardo & Åberg, Lars, Heder och samvete, Fri Tanke förlag, 2014.

Leila & Cuny, Marie-Thérèse, Bortgift mot sin vilja, Sellin, Agneta (övrs.), Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2006.

Modée, Lisa & Bohlin, Ingrid (red.), Gift mot sin vilja, Ungdomsstyrelsen, Stockholm, 2009.

Wikan, Unni, Om heder, Andra upplagan, Daidalos, Göteborg, 2019.